Publicerad 2002-03-28 16:09:35 av Marina Steinmo.
Du vet hur bra det har gått för mig på sista tiden? Att jag har kunnat skriva igen? Och hur alla har tyckt att jag har varit värd det, eftersom jag verkligen var under isen, du vet hur mycket under isen jag har varit och jag trivdes inte där. Men allting vände och jag kanske inte har varit riktigt uppriktig om hur det gick till, men jag tänkte att jag skulle vara det nu, med dig. Det känns väl bra? För mig känns det för jävligt.
Det är den här tjejen, du vet inte vem det är, jag vet inte var vi träffades, det var mörkt. Eller jag var packad. Grät säkert. Vad vi pratade om kommer jag inte ihåg, jag vet att vi talade med varann, det måste vi ha gjort, det vore väl konstig att ta hem nån till sig utan att prata med den, men jag kommer fan inte ihåg vad vi sa eller vad hon sa att hon hette. Så jag kallade henne Johanna efter min granne som jag har försökt få pippa i tre år, det där vet du, för det har jag pratat om.
Så jag vaknade, det luktade så konstigt i lägenheten, det gör det ofta, och så låg hon där och jag blev rädd för hon såg inte frisk ut och så var hon kanske inte så snygg. Men jag är snäll, jag gjorde frukost, eller gjorde nånting i alla fall, och så försökte jag prata med henne, men hon sa nästan ingenting. Jag sa att jag måste jobba ? haha - för att hon skulle gå, och så duschade jag och när jag kom ut så trodde jag att hon hade gått, men hon var kvar och jag blev lite rädd, men jag kan inte förklara varför, hon var skitliten.
Det låg nånting på bordet, hon ville kanske att jag skulle läsa det, jag trodde att det var en aslång dikt, men det var ett manus. Kommer du ihåg när det vände för mig? Det var då det vände för mig. Helt otroligt, jag bara läste och läste och sen när folk frågade vem som skrivit, vad skulle jag säga? En liten tjej som jag kallar Johanna som finns i min lägenhet hela tiden och skriver otroliga grejer, det skulle ingen tro, jag skulle få äta medicin.
Det bara fortsatte, jag vande mig, man märkte henne lite grann, men man blev van. Lukten blev värre, men jag tjänade bra pengar, jag köpte fläkt. När hon började bli så där slö söp jag till så att vi kunde kramas lite och sen var hon igång igen. Det rullade på, men sen blev Johanna och jag kära i varann, jag menar grannen.
Jag tänkte ut en skitbra lösning, vi flyttade ut fast ihop vi två, hon fick bo kvar, den andra, jag kunde titta till henne ibland, det var skitbra. Sen glömde jag henne när vi åkte till Maldiverna. Sen när jag skulle hämta en hel jävla musikal, tänk dig, en hel jävla underbar musikal, så hittade jag henne inte, fast hon låg under badkaret, hon hade krossat högerhanden, hur kunde hon göra så mot mig? Jag fick inte ut henne, jag försökte med skurborsten, men hon var som en jävla tvål. Jag hörde att hon skrattade när jag ringde efter hjälp.
Det är det jag försöker säga till polisen nu. Jag fattar inte vad jag gjort för fel, lite kanske, men vad skulle du ha gjort, det var ju svårt att säga nej. Kan du prata med Johanna, min granne eller min tjej är hon väl, var det förut i alla fall. Ingen har sett mig med henne. Hon under badkaret. Och nu säger de att hon dog för ett halvår sen, det är löjligt, jag pratade ju med henne i dag.
Text: Marina Steinmo, www.steinmo.se
Bild: Cocktailguiden.com
